Varje dag ett aktivt val
Det här är inte som ett blåmärke eller en fraktur, som med tiden läker och smärtan sakta klingar av. Nej, det är som en omfattande 3-e gradens brännskada, vars ärrvävnad och flortunna hud aldrig riktigt läker, utan ständigt rivs upp, spricker och infekteras.
Ni säger, att jag är en så glad och positiv person -- jag tänker, att det är ett aktivt val jag tvingats göra varenda vareviga dag de senaste 26 åren för att orka vara den enda fungerande föräldern, och de sista 20 åren också helt enkelt, för att överleva övergreppens destruktiva efterdyningar. Jag kan inte, får inte, bryta samman, för vem axlar då mitt ok?
Ni säger, att jag inte "släpper in" -- jag tänker, att det är så man blir, då man blivit så grundlurad, så sviken, så nedbruten och så själsförstörd av att ens make utsätter de gemensamma små barnen för sexuella övergrepp... och sen nekar och ljuger OCH kommer undan med det, TROTS alla fasansfulla detaljer de små döttrarna visste att berätta om sin pappas sexualdrift och sexuella förehavanden.
Ni säger så mycket, ni tycker så mycket och ni tror så mycket.
Tänk om ni skulle ta er en funderare på hur ni själva skulle överleva tjugo år av ifrågasättanden, anklagelser, utredningar, domstolsförhandlingar, misstroende, förnekande, lögner, misskreditering, förtal, brutna relationer och vända ryggar.
Hur skulle ni själva orka?
Och vilken typ av person skulle ni själva utvecklas till??
Skulle ni orka göra och välja, det jag gör???
Skulle ni klara att leva mitt liv????
Jag vet bara, att jag varenda vareviga dag får tvinga mig själv att välja
- att leva
- att vara glad
- att se positivt på saker
- att orka
- att uthärda
- att våga
De dagar jag inte lyckas så särskilt bra... de dagar jag trampar igenom och är "låg" eller bara inte orkar upprätthålla det glada, starka, toleranta jag ni vanligtvis ser -- snälla, minns då att varenda vareviga dag i mitt liv drivs av ett aktivt val.
Innan ni kritiserar och dömer -- walk a mile in my shoes!
Jaså, det säger du, Sten Burman..?
– Det är en dom som inte ens ligger i närheten av minimikraven på rättsäkerhet!
Jaså, det säger du, Sten Burman? Det är intressant, att du tycker så.
(För att läsa artikeln klicka här!)
Det vore klädsamt ifall du, med samma kritiskt granskande och rättrådiga öga, kikade lite närmare på en av dina egna domar från sommaren 2011 - det var i anslutning till att du bytte arbetsplats från Tingsrätt till Hovrätt.
Jag undrar just hur du skulle se på den så här i efterskott? Skulle du måhända fälla precis samma kritiserande kommentar om din egen dom - jag bara undrar?
Är även den domen ett resultat av stress och hög arbetsbelastning? Var du trött och stressad precis i övergången mellan två jobb? Det var dessutom semestrar och sommarledig personal - var det detta som var orsaken till din skruvade och synnerligen märkliga dom?
Att vägra medge överprövning, trots den mycket anmärkningsvärda domen, som du självklart förstod skulle komma att väcka uppseende - var det måhända också ett utslag av stress och tidsnöd? Eller hade du någon annan anledning till att tvinga en mamma lämna ut sina barn till en våldsam och sexuellt utagerande pappa, om vars sexualliv barnen kan berätta hårresande detaljer? Jag blir liksom nyfiken och vill gärna veta.
”Domen innehåller svepande och generaliserande uttalanden som inte är möjliga att bemöta eller bedöma och där relevansen i vissa domskäl är svårbegripliga”.
Det är hovrättens egen formulering om domen mot kvinnan, som dömdes och som artikeln berättar om.
Din dom lämnade också en hel del övrigt att önska.
Var du måhända lite orolig för att själv hamna under Hovrättens lupp på din sprillans nya post och arbetsplats? Var det därför du med alla medel ville lägga locket på det här målet? Eller har du andra orsaker?
Om man kikar på namn, relationer och släktskap bland namnen i målet -- och då menar jag både parter, vittnen och domstolspersonal -- blir man lätt förvirrad och fundersam.
Jag vill sååå gärna tro att jag har fel, men vår stad är liten och jag tror inte på slumpen.
Har det inte gått lite fel till i hanteringen av det här..? Borde verkligen vissa vara involverade i detta?
När man granskar domen finner man, att en del av de "bevis" du baserar domen på inte existerar. De har heller inte funnits med under förhandlingarna och finns inte nämnda i handlingarna.
De samtal du i domen har som stöd för din dom, har aldrig ägt rum, säger den chefsperson på Soc som du angivit som motpart i samtalet. Och de samtalsfiler, som enligt uppgift skulle finnas på en CD, existerar inte heller. CD:n existerar förstås, men inga ljudfiler. Åtminstone inte hos Tingsrätten eller på soc.
Hur kan detta komma sig, Sten Burman? Du får mycket gärna förklara.
Du dömde också mot både barnens berättelser, mammans utsago, edsvurna vittnen och skriftligt inlämnade vittnesmål. Varför? Ett av vittnena var f.ö. socialtjänstens egen personal för umgängesstöd, och måste väl ändå ses som både tillförlitlig och trovärdig, är det inte så, Sten? Sammantaget borde väl ändå allt ha talat mot den dom som blev. Varför blev det inte så? Hur kommer det sig, att domen blev så fullständigt stick i stäv med allt som framkommit och berättats? Hur kan det vara så, att det gräsliga som barnen berättat inte tillskrivs någon som helst tyngd eller betydelse?
Under förhandlingarna sov en av nämndemännen - ändå avbröt du inte, utan lät förhandlingarna fortgå. Varför? Finner du inte nämndemännens upplevelser och åsikter intressanta och värdefulla för bedömning och dom?
Jag vet inte ifall du finner det intressant, Sten, men jag vill upplysa dig om, att du, med din anmärkningsvärda dom, tvingar två små barn att spendera varannan vecka hos en man, som de är rädda för och som de har fasansfulla sexuella minnen av.
Barnen är då de kommer hem efter varje umgängestillfälle ömsom inåtvända ömsom utagerande och våldsamma mot varandra, de regredierar, har mardrömmar och den äldre, som har de tydligaste minnena, gör i både sängen och byxorna.
Jag hoppas du sover illa om natten, Sten Burman! Det gör nämligen både mamman och barnen.
Terapeuten: Han slog mig med ett gosedjur!
Pelle och Lisa har, efter låååång tids väntan, äntligen fått en behandlande period på BUP. Varför de fått vänta? Jo, BUP ansåg först, att de skulle vänta tills polisutredningen var klar, innan de träffade barnen. Sen skulle allt annat runt barnen bli lugnt -- alltså, nytt boende efter separationen, ny skola och dagis etc. Allt detta tog drygt 1,5 år, och under den långa tiden, har barnen sålunda fått klara sig utan behandling och stöd från BUP. Och detta trots att mamman sökt akut dit flera gånger, men vägrats tider för barnen. Den enda "behandling" de fått, har varit den som mamman, med råd från BUP, kunnat ge. Horribelt? Jaa, verkligen!
Barnen har, som så många utsatta barn, ett utagerande sexualiserat beteende, och har behövt konsekvent stöd, för att bli av med detta. Det har varit oerhört tungt och svårt för mamman -- i synnerhet som hon själv varit i kris efter den problematiska separationen och det chockartade uppdagandet av övergreppen på barnen. Hon har dock lyft sig själv i nackhåren och har envetet kämpat för att göra barnen trygga och stabila,vilket sakta, men säkert, minskat deras svårigheter och beteendestörningar.
Eftersom umgänget, under nästan 2 år, varit "skyddat" av umgängesstödpersoner, har barnen successivt börjat uppleva pappa som "snäll" och "nästan inte arg alls".
Den första tiden var det gråt och vilda skräckslagna protester varje gång de skulle träffa pappa, men mamman var enligt lag tvingad att se till att umgänget blev av. Nedkissade sängar, orolig sömn, mardrömmar, upprörd gråt, ifrågasättanden och anklagelser varenda gång. Men hon var skyldig att skjutsa dit dem. Så småningom började dock protesterna och mardrömmarna klinga av.
- Pappa gör inte så nu, säger barnen ofta. Han har blivit snäll nu.
De små krakarna kan ju inte veta, att detta sannolikt har att göra med det umgängesstöd som varit där, och att umgänget bara skett under några få timmar per gång.
Barnens sexuellt utagerande beteende, sömnstörningar och våldsamma humör har, under dessa två år, successivt klingat av och blivit mycket mer hanterbart. Deras minnesbilder av vad pappa gjorde, vad de tvingades uthärda, och hur pappa behandlade dem, har bleknat och gömts långt bak i minnesbanken.
DÅ erbjuds barnen äntligen att få komma till BUP under några gånger vardera -- det ska nu bedömas huruvida de är i behov av behandling eller inte. Upprörande? Jaa, sannerligen! Men det blir värre!
Pelle träffar "sin" terapeut/kontaktperson på BUP under X antal gånger. De spelar spel, leker och småpratar om ditt o datt. Inga direkta frågor ställs. Pelle förmodas under dessa få träffar spontant öppna sig och anförtro sig till denna vilt främmande människa -- något som Pelle definitivt inte gör. Han är en rätt tyst kille, som inte gärna pratar om känsligheter.
Under tiden för BUP-träffarna släpper Tingsrätten umgängesstödet och ger pappan en upptrappning av ett fritt umgänge. Pelle blir successivt vresigare och vresigare, han kissar i sängen allt oftare.
När BUP-träffarna är slut, kallas mamman dit för att delges resultatet av dessa.
Man informerar henne om att man inte anser Pelle vara i behov av någon behandling. Mamman förstår verkligen ingenting. I början, när barnen var i kris och hela tiden berättade den ena hårresande saken efter den andra, så fick man inte komma -- då skulle man vänta tills polisutredning och vårdnadsutredning var klar. Och nu när utredningarna är över, har tiden gått och barnens allra mest akuta symptom och problem klingat av något, så anses de inte behöva någon kontakt med BUP. Soc har inte utfört några barnsamtal, polisen har inte förhört dem och BUP vill inte träffa dem -- ingenstans får barnen bli hörda... ingenstans vill någon lyssna till de häpnadsväckande, hårresande, chockerande saker dessa barn kan berätta om sin pappa och dennes sexualitet.
Mamman ber BUP motivera sitt beslut och sin bedömning om Pelles icke-behov av behandling och stöd.
Pelles BUP-kontakt svarar:
- Jag tycker inte att Pelle verkar ha något behov av stöd ifrån mig. Han är bär på mycket ilska... men han slog mig med ett gosedjur, så jag anser att han nog fått ur sig sina aggressioner nu.
Ja, kära nån... vad sjutton säger man? Man baxnar!!!
I rest my case...
Barockt och cyniskt
Lagen är sträng mot barn, som modigt berättar vad de utsatts för -- åtminstone om det är sexuella övergrepp de berättar om.
Är det andra saker, som t ex psykisk misshandel, inlåsning, bli lämnade hemma utan vuxen tillsyn o. dyl., så sätter man stor tilltro till barnets berättelse, men inte då de berättar om sexuella övergrepp.
Fast faktiskt finns även där en betydande och upprörande gradskillnad:
Om ett barn berättar att det utsatts av en okänd man på en offentlig plats, som t ex ett i bastun på ett badhus eller omklädningsrummet på en badplats, så blir det trott.
Men om barnet berättar, att det utsätts av pappa i hemmet, så sjunker helt plötsligt trovärdigheten.
Mycket anmärkningsvärt, eller hur?
Lagen är verkligen både barock och cynisk!!
En mamma får enskild vårdnad om parets gemensamma barn. Dessa är rädda för sin pappa och oroas mycket kring umgänget med honom – detta gäller i synnerhet det mindre barnet.
.
Flera myndighetspersoner/kommunanställda tjänstemän har rekommenderat att barnen inte lämnas ensamma med pappan, då de anser att de inte kan garanteras vara trygga där.
.
Mamman åläggs att lämna ut barnen för umgänge med pappan, som hon vet har utsatt barnen för sexuella övergrepp och våldsam, obalanserad behandling.
.
Hon vägrar och tar hellre vitet om 5000 kr per barn och dygn, än utsätter sina rädda barn för risken för nya övergrepp.
.
Mamman skyddar sina barn, vilket får ses som en fullt naturlig reaktion.
.
Lagen föreskriver dock att vårdnaden efter visst många vägrade umgängestillfällen, kan överföras till den andre föräldern.
Alltså, till den pappa, som av involverade utredare inte ansågs lämplig för ett oskyddat umgänge.
.
Lagens företrädare kan inte göra annat än följa lagen och rekommenderar, med följande ord, mamman att trots allt lämna ut barnen för umgänge:
.
- Du ska tänka på att det är värre för barnen att bli av med sin mamma än…
(Meningen lämnades oavslutad, men man behöver ju inte vara någon Einstein för att förstå vad som avses.)
Jag bara undrar: Vad är det för cyniska lagar och barockt samhälle vi har skapat??
Umgänge med våldtäktsman
.
Wikipedia har alltid lättfattliga definitioner,
vilka i regel också är mycket korrekta –
jag lånar därför följande förklarande texter därifrån:
Våldtäkt
”Definitionen av våldtäkt omfattar både män och kvinnor. Det behöver inte heller röra sig om ett samlag, utan det räcker med "en jämförbar sexuell handling”, till exempel exempelvis penetrering med främmande föremål. Det är heller inte nödvändigt att offret gör motstånd för att det skall räknas som våldtäkt.”
”Upprepade våldtäkter mot närstående kan medföra förhöjt straff, genom tillämpning av reglerna för grov kvinnofridskränkning.”
”Om någon haft samlag med barn under 15 år bedöms det som våldtäkt, även om något våld eller hot om våld inte förekommit. Det spelar ingen roll om det är gärningsmannen eller barnet som tagit initiativ till handlingen. Vid utredning om våldtäkt mot barn är hemlig rumsavlyssning (buggning) tillåten.”
Samlag
”Samlag innebär att två eller flera människor har sexuellt umgänge genom att vagina eller analöppning penetreras av exempelvis penis, fingrar eller tunga, så kallade vaginala eller anala samlag, eller att penis eller klitoris stimuleras av tunga och läppar, så kallade orala samlag.”
.
.
Ovan nämnda definitioner gäller för vuxna personer och vuxnas sexualitet.
… och vad vill jag säga med det här? Jo!
När en vuxen person utsätts för en våldtäkt, skulle ingen någonsin komma på tanken att tvinga personen till ett umgänge med gärningsmannen. All möjlig lagstiftning finns för både straff och skydd mot förnyade våldtäkter.
Ett barn, som utsätts för samma sak får långt ifrån samma hänsyn, förståelse och stöd.
Nej, det tvingas istället iväg till ett regelmässigt umgänge med den person som våldtagit dem. För våldtäkt är det, även om det istället benämns sexuella övergrepp, när det gäller barn.
Borde det inte bedömas lika för vuxna och barn?
.
Upprepade våldtäkter mot närstående -- och barn är väl ändå att betrakta som närstående? -- kan medföra förhöjt straff enligt reglerna för grov kvinnofridskränkning. Varför gäller detta inte när barn berättar om de våldtäkter de utsatts för?
.
Det spelar ju ingen roll om man oralt, vaginalt eller analt penetrerat eller stimulerat ett barn, eller om man stimulerat dess klitoris eller penis -- det är likafullt att betrakta som samlag.
Och ett samlag eller en jämförbar sexuell handling med barn är ju olagligt -- det är ett brott!!
.
Gör man det mot vuxna, behövs inga ögonvittnen eller teknisk bevisning -- det är inte alls ovanligt att man döms mot sitt nekande. Läs t ex http://www.dagensjuridik.se/2011/05/man-doms-valdtakt-mot-sovande-kvinna
Gör man det mot barn, krävs det mycket mer för att bli fälld mot sitt nekande -- man kräver t ex teknisk bevisning och/eller ögonvittnen. Barn ses inte som trovärdiga.
En vuxen kan, med sin tidigare sexuella erfarenhet som grund, ljuga om en händelse.
Ett litet barn ska inte ha någon sådan erfarenhet och kan därmed inte hitta på en sådan händelse.
ÄNDÅ anses inte barn som trovärdiga, utan tvingas tillbaka till våldtäktsmännen för umgänge!
Var sjutton ligger logiken i det här???
Hanns Boris, läs innan du yttrar dig, tack!
Hanns Boris, en ensamstående pappa, har skrivit en artikel, som replik på
en tidigare artikel av Monica Dahlström-Lannes, författare och f.d. poliskommissarie.
Jag vill av flera skäl kommentera Hanns Boris replik/artikel. Han skriver nämligen en hel del dumheter, felaktigheter och missuppfattningar och dessa kan bara inte få stå oemotsagda.
.
Hanns skriver... och jag kommenterar bit för bit:
.
· ”I en debattartikel gör Monica Dahlström-Lannes ett försök att framställa barn som offer när deras mamma begått ett lagbrott.”
- Vad menar du, Hanns, med "försöker framställa barn som offer"??? Barnen är ju offer!!! De har inte själva valt den hemska situation de befinner sig i – det är det vuxna som gjort, så de är verkligen offer.
· ” För att ytterligare spetsa till det hela vinklar Dahlström-Lannes det som att mamman är tvungen att begå detta lagbrott eftersom en domstol tilldömt pappan ensam vårdnad.”
- Nej, Hanns, se där har du fel. Det hon säger är, att pappan tilldömts ett fritt och oskyddat umgänge med sina barn och att socialtjänsten inte agerat för att skydda barnen.
Mamman har suttit i en rävsax, där hon varken kunnat skydda eller lämna ut sina barn – ingendera har varit möjligt – och därför tvingats ta till denna drastiska åtgärd.
Vårdnaden om barnen har han dock möjlighet att både söka och få, efter att mamman vägrat lämna ut dem till ett oskyddat umgänge.
· ” Dahlström-Lannes debattartikel bygger på en generell tes om att alla mammor som gömmer sina barn gör det för att de är missnöjda med ett domslut som gett pappan ensam vårdnad om barnen. ”
- Mig veteligen, Hanns, finns ingen sådan tes. Däremot finns en allmänt vedertagen missuppfattning, vilken du genom din artikel underblåser, att mammor väljer att anklaga sina barns fäder för sexuella övergrepp, för att de därigenom skulle kunna tillskansa sig den enskilda vårdnaden om de gemensamma barnen.
Jag skulle vilja vända på steken och påstå, att det inte finns något säkrare sätt för en mamma att bli av med vårdnaden, än att anklaga sina barns pappa för sexuella övergrepp.
När man (vilket är fallet för oändligt många mammor) får resultatet ”brott kan ej styrkas”, enskild vårdnad och pappan tilldöms fritt oskyddat umgänge (många gånger efter att under lång tid ha haft ett skyddat sådant), så har man inte mycket att välja på. Det är som att välja mellan pest eller kolera. Följa domen och lämna ut barnen till en pappa, som man vet skadar barnen, går ju bara inte. Att vägra följa domen innebär ett skyhögt vite per barn och umgängestillfälle. Det är detta som gör att mammor tvingas ta till drastiska åtgärder som att fly landet, gömma sig etc. Pappan har då, enligt lag, möjlighet att få vårdnaden överförd till sig, eftersom mamman inte medverkar till att det tilldömda umgänget blir av.
· ” Det kan finnas flera skäl till detta, men det gemensamma för alla skälen är att mamman vill försvåra relationen mellan barnen och deras pappa.”
- Nej, Hanns, deras mål är definitivt inte att försvåra relationen mellan barnen och deras pappa, utan att skydda sina barn – oftast utifrån vad barnen berättat för dagispersonal, mammor, syskon, vänner, släktingar, lärare eller andra. Mammornas strävan att skydda är inte baserad på någonting de själva hittat på, utan på sina barns vädjan om skydd och hjälp att slippa fler gånger av våld och/eller sexuella övergrepp.
· ” Utredningarna om dessa påstådda övergrepp läggs oftast ned eftersom det saknas bevis och ord står mot ord. ”
- Delvis rätt, delvis fel, Hanns.
Utredningarna slutar oftast i ”brott kan ej styrkas”, vilket ingalunda betyder att bevis saknas – nej, det betyder att de bevis, som faktiskt finns, tyvärr inte bedöms räcka till för en fällande dom och då väljer åklagaren att inte väcka åtal. Resultatet blir sålunda: ”Brott kan ej styrkas”.
· ”Trots nedlagda utredningar och att pappan inte blivit dömd för något brott tilldöms mamman ensam vårdnad.”
- Jaa, Hanns, mamman får ofta den enskilda vårdnaden, för att det faktiskt finns bevis – om än otillräckliga för ett åtal – för att pappan betett sig olämpligt och felaktigt.
· ”Därför arbetar jag för att gemensam vårdnad automatiskt tilldelas båda föräldrarna så fort föräldraskapet är fastställt - om inte särskilda skäl talar emot detta.”
- En automatiskt tilldelad gemensam vårdnad vore både oklokt och opraktiskt. I synnerhet i dagens samhälle, där de två personer, som avlat barnet, långt ifrån alltid sammanlever, då barnet fötts. Men detta kanske är ett av de ”särskilda skäl” du avser, vad vet jag?
Jag anser dock, att nuvarande form är mer smidig och praktisk – alltså, att paret självt väljer gemensam eller enskild vårdnad, och för den skull man inte väljer något eller kanske inte har någon partner, så får man automatiskt enskild vårdnad om sitt nyfödda barn.
Faktum är att man genom nuvarande system inte fastställer faderskap genom blodprov, utan helt enkelt genom att föräldrarna själva fyller i sina namn på en blankett. Detta gör ju att det blir tämligen ogörligt att tillämpa någon automatik i föräldraskapet.
Se http://www.vardguiden.se/Tema/Gravid/Efter-forlossningen/Foraldraskap-och-faderskap/
Eller tänker du dig, att vi ska ändra formerna för detta,? Vill du kanske att vi ska ta blodprov, för att ett exakt faderskap ska fastställas och därmed med automatik ge en gemensam vårdnad?
Betänk i så fall, vilken effekt detta skulle ha på parrelationerna -- både före och efter förlossningen! Detta vore dessutom en mycket dyrbar väg att gå för redan ansträngda landstingsbörsar.
.
· ”För att ytterligare stärka rättssäkerheten ser jag det som nödvändigt att den förälder som kommer med falska anklagelser mot den andra föräldern också döms för det.”
- Att ha fått resultatet ”brott kan ej styrkas”, innebär inte per automatik att anklagelsen är falsk. Det innebär bara, vilket jag förklarade i punkt fem, att de bevis man har, inte bedöms tillräckliga för en fällande dom och därmed väcks inte åtal.
Vi får enligt lag inte utsätta andra för förtal eller ärekränkning – för detta får man böter och/eller frihetsberövande straff i upp till två år. Se Wikipedias lättfattliga förklaring/definition: http://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rtal
De mammor du vill ha lagsökta, blir sålunda inte det, eftersom de inte kommit med några falska anklagelser.
· ”Dessutom är det viktigt att den föräldern som försvårar umgänget mellan barnen och den andra föräldern döms för detta, exempelvis genom ett vite.”
- Det finns redan en lag kring detta, Hanns. Den tillämpas flitigt på mammor, vars barn inte blir trodda och därmed inte heller får något annat skydd, än det, som mamman kan erbjuda genom att gömma dem eller fly med dem.
Läs gärna på http://www.kvinnojouren.se/fakta/lagochratt/verkstallighet-av-umgange
Korkat
Varför är det så...?
Ett modigt barn
Barnet ser att mamman nu ofta är ledsen och pratar mycket i telefon... förstår att det har att göra med det som berättats.
The Most Important Book Of The Year
ECPAT Sverige och Jure förlag lanserade boken 'The Commercial Sexual Exploitation of Children' under ett seminarium i Europaparlamentet tisdagen den 24 maj. Europaparlamentarikern Alf Svensson var värd för seminariet och huvudtalare var EU-kommissionären Cecilia Malmström.
Talade gjorde även Helena Karlén och Joanna Lundquist, generalsekreterare resp jurist vid ECPAT Sverige.
En global sexhandel pågår just nu där barns kroppar säljs som vilken annan vara som helst. Miljontals barn är offer runt om i världen. Efterfrågan på sex med barn är motorn till denna globala handel, en industri som är oerhört cynisk och lukrativ och som inte har några gränser. ”Varan” skickas till förövaren (trafficking) eller så reser förövaren till en plats där offren tillhandahålls billigt och riskfritt (barnsexturism). Övergreppen dokumenteras och saluförs (barnpornografi).
Kunskap är grunden till förändring. ECPAT hoppas att boken ska bidra till att alla personer som arbetar med barn och för barns rättigheter i ökad utsträckning ska uppmärksamma och motverka kommersiell sexuell exploatering av barn.
Boken utgavs först i Sverige 2009 under titeln Barnsexhandel – kommersiell sexuell exploatering av barn (Jure Förlag, 2009). Den engelska utgåvan är skriven från ett svenskt perspektiv men sätter kommersiell sexuell exploatering av barn i en global kontext. Boken tillägnas alla de barn som utnyttjas som varor, förnedras och kränks för vuxnas nöjes skull och girighet."
Varför tror man inte på barnen?
PAS riskerar att fria skyldiga pedofiler
PAS är allmänt förekommande vid konfliktfyllda separationer och utförs oftast av boföräldern.
Alienering underlättas av att barnet står i stark beroendeställning till boföräldern.
När en boförälder har haft framgång med PAS så har domstolar ofta "belönat" alieneringen med att ge boföräldern enskild vårdnad och/eller "straffat" barnet med att minska eller slopa dess rätt till umgänge med sin andra förälder. I ämnet kunniga psykologer anser att PAS är psykisk misshandel av barn"
-- propagerade för ökad förståelse och acceptans för incest och pedofili, vilket han såg som naturliga företeelser.
-- studerade barns sexualitet – han hävdade bland annat att det snarare är barn som förför vuxna än tvärtom.
-- anlitades flitigt som försvarsvittne i brottmål gällande övergrepp mot barn, där han kategoriskt hävdade PAS."
Stefan Widell berättar också följande i sin debattartikel:
"En dom med tydliga PAS-influenser avkunnades i Varbergs tingsrätt så sent som den 7 juni. Rätten friar en Kungsbackapappa från misstankar om sexuella övergrepp mot sin då 4-åriga dotter och konstaterar:
Det finns å andra sidan ett betydande utrymme för att [mamman] medvetet eller omedvetet påverkat [flickan], inte minst det förhållandet att [mamman] uppgivit att hon använder ordet mus/musen när hon och [flickan] talar om [flickans] könsorgan.
Det som hävdas i domen är alltså att mamman försökt sätta dit pappan för sexuella övergrepp han inte begått, och utnyttjat sitt eget barn för detta syfte.
Trots dessa allvarliga anklagelser har det inte varit tal om att lagföra mamman för detta.
Den psykolog, som anmälde de sexuella övergreppen till sociala myndigheter i Kungsbacka och till polismyndigheten i Halland, kallades aldrig som vittne i rättegången."
.
.
Jag undrar hur man resonerat, då man ansett att ordet "mus" på något sätt skulle visa att mamman påverkat flickans berättelse om de sexuella övergrepp hon utsatts för?
Jag undrar också varför inte mamman fått någon påföljd, om de nu är så övertygade om att hon "försökt sätta dit pappan" för övergrepp han inte begått?
Och varför i allsindar har man inte låtit psykologen vittna?
Nej, det här står inte rätt till! Men det är ju mer regel än undantag i mål om sexuella övergrepp och vårdnad.
Jag undrar om och när det nånsin ska bli nån förändring..?
.
.
Läs Stefan Widells utmärkta artikel i sin helhet på GP:s hemsida genom att klicka på länken nedan:
.Monica Dahlström-Lannes och Göran Lindberg
Vem sviker vem?
Vem sviker vem egentligen??
Ponera att det finns två små barn, som har utsatts för sexuella övergrepp av sin far. Ponera att en polisutredning inleds…
Vem sviker vem, när ett litet barn ges endast en möjlighet att berätta om övergreppen och då för en främmande person i en främmande lokal, med den enda förberedelsen att barnet fått veta, att det ska träffa en tant?
Vem sviker vem, när ett barn på ca fyra år förväntas kunna förmedla när i tid, antal gånger och exakt hur övergreppen gått till?
Vem sviker vem, när mottagaren, som inte får leda in på ämnet eller ställa ledande frågor, dessutom stoppar barnet i sin berättelse, då det på sitt eget sätt försöker berätta?
Vem sviker vem, när man inte ger det andra barnet en endaste chans att berätta?
Vem sviker vem, när man anser att brott inte kan styrkas, på grund av att det saknas teknisk bevisning och det inte finns något vittne till händelserna?
Vem sviker vem när modern som förmedlar barnens berättelser ses som en lögnare då fadern nekar? Vem sviker vem när modern inte kan tala normalt med sina barn om det som hänt, med rädsla för att de sedan inte berättar igen eller att det ska anses att hon påverkat dem?
Vem sviker vem, när socialtjänsten, under tiden som polisutredningen pågår, inleder umgänge för barnen med fadern?
Vem sviker vem, när man indirekt rättfärdigar övergreppen, genom att tvinga två rädda, gråtande barn att träffa sin förövare enkom för att han är deras biologiske far?
Vem sviker vem, när fadern och andra släktingar tillåts påverka barnen under umgängestillfällena?
Vem sviker vem, när kontaktpersonerna lyfter fram att umgänget inte fungerar och att barnen far illa, men systemet inte reagerar och ingenting händer?
Vem sviker vem, när modern tvingas medverka till umgänge, eftersom vårdnaden annars enligt lag riskerar att föras över till fadern?
Vem sviker vem, när barnen efter lång tid av skyddat umgänge till slut vill träffa sin pappa, eftersom han numera är snäll och har lovat att inte göra om det?
Vem kan lova, att de är trygga utan skydd?
Vem kan se, att barnen trots vad fadern gjort, faktiskt älskar den snälla delen av sin far?
När är det lämpligt att höra barnen med syfte att få veta var de vill bo? När övergreppen nyss skett och umgänget precis har inletts, eller efter lång tids tryggt och skyddat umgänge?
Vem sviker vem, när samhället, grannar och vänner vänder modern ryggen och inte ens hejar på barnen, eftersom det är tryggare för dem att tro på faderns försvarstal och lögner?
Vem sviker vem, när modern gång på gång förmedlar att barnen vill berätta, men ingen vill lyssna? Polis, socialtjänst och BUP vill alla lägga över ansvaret på varandra.
Vem sviker vem, när skola, dagis och anhöriga signalerar att något är fel, men inget händer? Vem sviker vem, när modern söker akut hjälp för barnen på BUP, men nekas hjälp, då de säger att ”de inte jobbar så”?
Var finns barnperspektivet? Vem ser följderna av allt detta för barnen? Nu? I framtiden?
Vem sviker vem, när rätten ger modern enskild vårdnad, men samtidigt ger fadern fri tillgång till sina barn varannan vecka?
Vem sviker vem, när moderns svåra val blir att köra dem till fadern och riskera att de blir utsatta för nya övergrepp, eller att vägra köra dit dem och därmed riskera att mista vårdnaden?
Vem sviker vem, när det händer igen? Vem tar ansvar då?
Ponera nu att detta är dina barn eller barnbarn… eller lever du i den trygga villfarelsen att ”sånt händer inte mig”? Då vill jag upplysa om, att detta inte är bundet till samhällsskikt, åldrar, områden eller yrkeskårer! Detta sker överallt och var som helst!
Och nu, då du vet det, är frågan vad du skulle vilja få för hjälp? Och vad du tror att du skulle få för hjälp? Det sorgliga svaret är, att du skulle vara exakt lika bakbunden och utlämnad som mamman och barnen i texten ovan, för vår svenska lag och vårt svenska system varken hjälper eller skyddar barn mot förnyade sexuella övergrepp, såvida det inte finns reella fysiska skador och tekniska bevis. Små barns egna ord och utsagor gills inte, hur hårresande de än är! De är tämligen rätts- och skyddslösa!!
